ESMO Breast Cancer blev även i år en virtuell konferens. ESMO BC award gick i år till Andrew Tutt för hans forskning och translationella arbete med fokus på BRCA2 och PARP inhibitorer. Vi har bevakat kongressen och intervjuat flera av de svenska experterna som presenterade. Se nedan för att ta del av intervjuerna.

Annelie Johansson, postdoc, och Linda Lindström, docent och forskningsgruppsledare, forskar på bröstcancer vid institutionen för onkologi och patologi, Karolinska Institutet. 
Lyssna på Annelie och Linda när de berättar om deras nya resultat gällande långsiktig behandlingsnytta (>20 år) med endokrin behandling som de presenterade med två bidrag på ESMO BC 2021. Nedan finner du också en svensk sammanfattning av deras två studier.   

H. Dar, A. Johansson, A. Nordensköljd, A. Iftimi, C. Yau, G. Perez-Tenorio, C. Benz, B. Nordenskjöld, O. Stål, L. Esserman, T. Fornander, L. Lindström

I denna studie undersökte vi association mellan kliniska bröstcancer-markörer och långsiktig (25-årig) överlevnad och behandlingsnytta utav tamoxifen, en anti-hormonell behandling som påverkar östrogenreceptorerna. Postmenopausala, lymfkörtel-negativa patienter med tumörstorlek ≤30 mm som uttryckte östrogenreceptorn (ER-positiva), men inte HER2 (HER2-negativa) inkluderades i studien.  
Vi fann att tumörstorlek och tumörgrad var signifikant associerade med långsiktig överlevnad. Patienter med lägre tumörstorlek och grad hade mindre risk för återfall (t.ex. tumörstorlek <10mm vs >20mm: HR=0.31, 95% CI: 0.17-0.55; och grad 1 vs 3: HR=0.48, 95% CI: 0.24-0.95). Progesteronreceptor (PR)-status och tillväxtmarkören Ki-67 var inte associerade med den långsiktiga överlevnaden.  

Vi såg också att tumörer av större storlek (10-20mm eller >20mm) och lägre grad (grad 1-2) hade signifikant långsiktig nytta av behandling med tamoxifen och minskade risken för återfall (t.ex. behandling med tamoxifen vs inte i patienter med tumörstorlek >20mm: HR=0.34, 95% CI: 0.16-0.73; och i patienter med grad 1: HR=0.24, 95% CI: 0.07-0.82). Även PR-positiva patienter har en långsiktig nytta av tamoxifen (HR=0.38, 95% CI: 0.24-0.62), men inte PR-negativa, och patienter med både lågt eller högt uttryck av Ki-67 (patienter med lågt uttryck av Ki-67: HR=0.45, 95% CI: 0.29-0.71; patienter med högt uttryck av Ki-67: HR=0.39, 95% CI: 0.17-0.92).  

Annelie Johansson, Huma Dar, Laura J. van ’t Veer, Gizeh Perez-Tenorio, Anna Nordenskjöld, Christina Yau, Christopher C. Benz, Laura J. Esserman, Olle Stål, Bo Nordenskjöld, Tommy Fornander, and Linda S. Lindström  

I denna studie undersökte vi den långsiktiga (20-åriga) behandlingsnyttan av endokrin (anti-hormonell) behandling i premenopausala kvinnor med både lymfkörtel negativ och positiv sjukdom som var ER-positiva.  

Patienterna randomiserades till 4 olika behandlingsarmar; tamoxifen, goserelin, kombinationen av tamoxifen och goserelin, samt ingen endokrin behandling. Goserelin och tamoxifen är två olika endokrina behandlingar som sänker östrogennivåerna på olika sätt. Goserelin är en så kallad ovariell suppression och hämmar östrogenproduktionen i äggstockarna, medan tamoxifen påverkar östrogenreceptorernas funktion.  

Vi fann att patienter som fått endokrin behandling har en signifikant långsiktig mindre risk för återfall av sin sjukdom jämfört med patienter som randomiserades till ingen endokrin behandling (goserelin: HR=0.48, 95% CI: 0.32-0.72; tamoxifen: HR=0.59, 95% CI: 0.39-0.88; kombinationsbehandling: HR=0.67, 95% CI: 0.46-0.97).   

Vidare så var vi intresserade av att undersöka behandlingsnyttan i patienter med olika genomisk risk. Med hjälp utav en risk-signatur som mäter genuttrycket av 70 gener i brösttumören så kategoriserades patienter in i genomisk låg eller hög risk-grupper. Vi såg att genomiskt låg-riskpatienter har en större långsiktig nytta av tamoxifen (HR=0.38, 95% CI: 0.18-0.82) medan genomiskt hög-riskpatienter har en större långsiktig nytta av goserelin (HR=0.22, 95% CI: 0.10-0.49). Vi fann ingen signifikant långsiktig nytta av den kombinerade behandlingen i varken genomiskt låg- eller hög-riskpatienter.  

Mikael Eriksson presenterade en uppdatering av sin studie på ESMO Breast 2021 om deras nya modell för att identifiera kvinnor med utökad behov av screening för bröstcancer. 

Mikael Eriksson är postdoc på Karolinska Institutet vid institutionen för Medicinsk Epidemiologi och Biostatistik. Han forskar på att förbättra mammografiscreeningen samt att förebygga bröstcancer. Mikael jobbar även med att implementera sina forskningsresultat i klinisk praxis.  

Läs nedan om Mikaels bidrag på ESMO BC.
Identification of Women at High Risk of Breast Cancer Who Need Supplemental Screening³

Abstraktet på ESMO-konferensen beskriver ett verktyg som kan användas inom mammografiscreeningen för att beräkna risken för att kvinnan kommer att bli diagnostiserad med bröstcancer. Riskbedömningen görs i samband med att kvinnan är på undersökning och görs på de kvinnor som har friats från cancer på nuvarande undersökningen. Den risk som bedöms är risken för att få cancer fram till nästa mammografitillfälle, dvs. i de flesta fall inom 2 år. Tanken är att dessa kvinnor ska kunna erbjudas extra undersökningar om de har hög risk för att få cancer. Vi kan nu även beräkna risken för en längre tidsperiod än 2 år.

Idag erbjuds mammografiscreening i många länder och screeningen minskar bröstcancerdödlighet med 20-40%. Samtidigt upptäcks inte cirka 25% av bröstcancrarna i mammografiscreeningen, utan kvinnan kommer tillbaka och blir diagnostiserad med en cancer mellan mammografitillfällena. Dessa cancrar är dessutom mer allvarliga och leder i högre utsträckning till att kvinnan avlider av sjukdomen. Genom att bedöma risken för att kvinnan kommer tillbaka med en cancer efter att ha blivit friad vid screeningen skulle de kvinnor som har hög cancerrisk kunna erbjudas en individualiserad uppföljning och därmed öka chansen för att identifiera en cancer.

Vi visade att genom att använda den befintliga infrastrukturen inom mammografiscreeningen, kan mammografibilderna användas som underlag för att beräkna risken för cancer fram till och med nästa mammografitillfälle. Riskverktyget kunde identifiera framtida bröstcancerfall med diskrimineringsförmågan AUC 0.73. Med hjälp av att lägga till livsstilsfaktorer, familjehistoria och genetiska markörer (313 SNP) så ökade AUC till 0.77. Kvinnorna med hög risk hade 9 gånger högre risk för bröstcancer jämfört med normalriskgruppen. I vår senaste modelluppdatering kunde vi även visa att risken kunde bedömas under en längre tidshorisont med en diskrimineringsförmåga på AUC 0.68-0.73.

Med hjälp av att addera en bröstcancer-riskbedömning till det ordinarie mammografi-undersökningstillfället finns det en potential i att förbättra mammografiscreeningen ytterligare och minska dödligheten i bröstcancer. 

I första steget kommer vi att genomföra ytterligare valideringar av riskmodellen i Europa och USA. I andra steget ämnar vi att genomföra en prospektiv studie där denna riskbaserade screening jämförs med den traditionella åldersbaserade mammografiscreeningen.

Riskverktyget kan bli en del av screeningsrutinen med hjälp av att anpassas till arbetsflödet. Det gör att alla kvinnor kan dra fördel av den förbättrade screeningen oavsett om kvinnan utvecklar en cancer som i högre grad kan kopplas till livsstil eller familjehistoria eller om cancern har utvecklats spontant.

Caroline Boman och är doktorand vid institutionen för onkologi och patologi vid Karolinska Institutet. Hon är även ST-läkare i onkologi på Karolinska Universitetssjukhuset och har sedan tidigare en MSc i biomedicin.  

Abstraktet baseras på en retrospektiv studie där jag tillsammans med mina kollegor studerat kvinnor diagnosticerade med metastaserad bröstcancer (MBC) i Stockholm-Gotland området under perioden 2005-2016. Syftet med studien var att karaktärisera de kvinnor som hade en kort överlevnad efter diagnos (<90 dagar) för att öka kunskapen kring denna relativt sparsamt studerade grupp av patienter.

Studien visade att cirka en av sex kvinnor (16%) som diagnosticerades med MBC hade en dålig prognos med kort överlevnad (< 90 dagar) från diagnosdatum. Jämfört med övriga kvinnor diagnosticerade med MBC under samma period var dessa kvinnor äldre, hade oftare östrogenreceptornegativa tumörer och ett kortare intervall mellan primär diagnos och metastasering. Nästan hälften av kvinnorna (46.7%) med kort överlevnad erhöll aldrig någon antitumoral behandling.

Denna populationsbaserade studie visade att så mycket som var sjätte kvinna med metastaserad bröstcancer hade en mycket kort överlevnad efter diagnos. Kort överlevnad var associerat med såväl högre ålder som aggressiv tumörbiologi. En stor andel av kvinnorna erhöll heller aldrig någon antitumoral behandling vilket belyser vikten av ytterligare kunskap kring denna underrapporterade och sparsamt studerade patientgrupp.

Vi planerar att vidare studera gruppen av kvinnor som aldrig fick någon antitumoral behandling för att se om vi kan hitta någon underliggande orsak till detta.

Resultaten kan bidra till en ökad kunskap och medvetenhet hos oss kliniker och potentiellt leda till individualiserad uppföljning och behandling av kvinnor med bröstcancer.